Jag förstår inte vart tiden tar vägen. Inte för att jag är överbelastad med jobb och annat. Nej, jag har det precis så lagom att göra som jag vill. Det handlar mer om den tiden mellan två datum, eller år kan man kanske säga. Det dyker upp ett ”vad hände” i huvudet.
Under en sjukperiod nyligen och när jag började tillfriskna, hade jag tid över att reflektera. Jag tittade då bl a på foton på barnbarnen, vilka snart har vuxit ur småbarnsstadiet och och några på väg att bli stora. Jag brukar säga till min mellantös som snart blir åtta år, ”nu får du sluta bli stor, jag vill ha min lilltös kvar. Hinner ju inte med”. Från början tyckte hon att det var roligt men nu suckar hon mest och tycker att jag börjar bli tjatig. Tittade även på foton på min man som såg lite yngre ut då (måste ju även gälla mig) trots att det bara är fyra år sedan det togs. Men kanske det är så att ju äldre man blir desto snabbare sker åldrandet. Nu låter jag otroligt tråkig och än är vi inte där men det går inte att komma ifrån att tiden är här just nu.
Jag påminner mig om något jag skrev i min bok, om att vara mån om stunderna och att det känns som om varje ögonblick är viktigt:
Glöskär 2019
Jag sitter vid köksbordet och arbetar framför datorn. Ögonen börjar
bli trötta och hjärnan hänger inte riktigt med. Jag pausar en stund
och vänder min blick upp mot köksklockan som sitter på väggen snett
framför mig. Sekunderna tickar på, tick, tack, tick, tack. Jag stirrar
länge på klockan, känns som flera minuter. Plötsligt får jag en olustig
känsla och det går upp för mig – varje sekund är det livet som tickar
på. Det finns inget stopp, ingen återvändo, det går bara åt ett håll.
Vad vill jag ha sagt med detta då?
Ja … kanske att man mer ofta ska stanna upp och reflektera. Notera sekundvisarens framfart och inse att det faktiskt är din tid som tickar på. Och förmodligen har vi vaknat, blivit mer ödmjuka efter vår långa tuffa period med Covid-19.