Målningen heter Du går aldrig ensam.
Länge, alldeles för länge har jag befunnit mig i prestationsträsket. Har nog skrivit om det här tidigare men nu känns det aktuellt igen. Det finns inget som kan förstöra din kreativitet så mycket som prestationskrav och prestationsångest. Och det är bara du själv som sätter kraven. Min upplevelse är att vad du än skapar i ditt liv blir resultatet aldrig ärligt och kanske inte ens tillfredsställande om du hela tiden ska vara duktig och prestera.
Så många gånger som jag stått framför stafflit och haft nedvärderande tankar om mig själv. Tankar som gjort att jag helt enkelt inte målat. Jag har gått därifrån med en enda tanke – det är ingen idé.
Men för inte så länge sedan när jag var i ateljén tänkte jag; nu kör jag på, bära eller brista. Jag släppte allt och målade helt planlöst utan att tänka och fokuserade på att njuta av färgerna och penseldragen. När målningen var någorlunda klar satte jag mig och stirrade på skapelsen. En känsla av tillfredsställelse kom smygande och plötsligt sa jag högt till mig själv … men det här är ju jag. Det är ju mitt hjärta som har talat.
Nedvärderingarnas tid är över. Min inre kritiker försöker ta över emellanåt men jag är tuff nu 😍
Attans vilken härlig känsla ❤️